Test: Alienware M18x R2 - bärbar speldator

På ytan ser den nya modellen av M18x oförändrad ut. LED-lamporna tänds på vanligt Alienware-manér och vid det här laget har vi vant oss vid den säregna designen. 

De fina aluminiumytorna bidrar kanske till den höga vikten (över 5 kg), men garanterar samtidigt bra stabilitet. Det är bara tangentbordsdelen och ventilerna som kan rubbas märkbart. I kombination med den väluttänkta konstruktionen ger den oss ett bra kvalitetsintryck i övrigt. Vi gillar i synnerhet det behagliga handledsstödet (”soft-touch”). Jämfört med lillebror M17x är skärmens baksida inte gummerad. På tal om det – ovansidan på den svarta varianten ser mer gråbrun än svart ut. 

Eftersom Alienware i stora drag föredrar matta ytor är datorn relativt motståndskraftig mot fingeravtryck. Ett undantag är den blanka skärmytan, som snabbt suger åt sig avtryck. Gångjärnen gör ett bra jobb, men de är så pass hårt åtskruvade att hela datorn följer med när man öppnar locket. 

Med tanke på att den här datorn är enorm (436 x 323 x 55 mm) kan den knappast kallas för bärbar. De som har planer på att flytta runt datorn ofta gör bäst i att välja en mer kompakt modell. 

Väljer man en av konkurrenterna går man miste om den fräcka belysningen. M18x R2 har flera zoner som kan anpassas och belysas individuellt i olika färger. Förutom tangentbordet och musplattan går det även att ljussätta högtalargallren, Alienware-loggan, strömknappen, mediaknapparna och de vanliga aktivitetslamporna separat.

Mjukvara

Mängden förinstallerade program håller sig på en acceptabel nivå. Vi gillar särskilt Alienwares ”Command Center”, som samlar flera funktioner (belysning, musplatta, makrofunktioner) i ett snyggt och välorganiserat gränssnitt. 

Tillbehör

Även om Alienware dumpat basplattan och den tjocka manualen innehåller paketet det viktigaste. Förutom en svart musmatta, ett svart sammetsöverdrag och en återställnings-DVD, innehåller kartongen även en snabbstartsguide och ytterligare en DVD med drivrutiner och programvara. Den högkvalitativa TactX-musen som följde med vår testenhet kostar tyvärr extra.

Tangentbord

Det finns inte mycket att klaga på här. Tangentbordet har en separat numerisk del och en vettig layout. Tangentstorleken är 18x18 mm, vilket låter mycket, men eftersom de är avfasade är det bara 12x13 mm som går att använda i praktiken. 

Känsla och feedback från tangentbordet fungerar mycket bra. Trots det mjuka motståndet svarar det bra på tryck. Trycket är varken för kort eller för långt och lär falla de flesta i smaken. Något som tar lite mer tid att vänja sig vid är makroknapparna (tre nivåer), som Alienware placerat till väster. Eftersom huvudblocket inte börjar vid datorns kant är det lätt att missa knapparna i början. 

Processor

I vårt testexemplar har Alienware installerat den snabbaste fyrkärniga laptopprocessorn på marknaden: Core i7-3920XM. Den här Ivy Bridge-modellen är Intels mobila toppmodell, med en klockfrekvens på minst 2,9 GHz. 

För att rättfärdiga en prisökning på närmare 14 000 kr kan kärnorna klockas upp till 3,8 GHz beroende på belastning. Alienware har dessutom trimmat hastigheterna ytterligare upp till 4,1 GHz. Med tanke på alla alternativen i BIOS borde det inte vara omöjligt att överklocka andra Core i7-modeller också. 

Den snabba processorn förtjänar respekt inte bara för de höga klockfrekvenserna utan även för det större L3-cacheminnet på 8 MB, vilket är samma som i Core i7-3820QM. Core i7-3610QM och 3720QM får som jämförelse nöja sig med 6 MB. Processorns integrerade GPU, HD 4000, körs med klockfrekvensen 600-1300 MHz, d.v.s. något snabbare än i de billigare modellerna. Antalet transistorer är 1,4 miljarder på en 160 kvadratmillimeter stor yta, och som övriga processorer i Ivy Bridge-familjen är tillverkningsprocessen 22nm. Med hjälp av Intels Hyperthreading-teknologi läggs ytterligare en virtuell kärna till var och en av de fyra fysiska.

Den största och kanske enda nackdelen med Core i7-3920XM (förutom priset) är den höga strömförbrukningen. Medan andra fyrkärniga Intelprocessorer klarar sig på 45 watt har den här varianten en TDP på 55 watt. 

Förutom det nya moderkortet med HM77-chipset och matchande nya processorer har grafikkorten uppdaterats. Naturligtvis gör inte Alienware några kompromisser här utan använder bara de snabbaste som finns. 

Eftersom vi redan testat GeForce GTX 660M i Asus G55VW och GTX 675 (som är ett omdöpt GTX 580M) är vi mycket intresserade det nya AMD Radeon HD 7970M. Två HD 7970M närmare bestämt, i en kombination som AMD kallar för Crossfire (motsvarande Nvidias SLI). 

Men innan vi listar styrkor och svagheter ska vi titta lite närmare på specifikationerna. 

Radeon HD 7970M är en splitterny GPU i prestandaklassen och tillverkningsprocessen är 28 nm. 7970M är efterföljare till de förra toppkretsarna HD 6990M och HD 6970M. AMD:s mer energieffektiva GCN-arkitektur, som kombinerar hög prestanda med lägre strömförbrukning, utgör grunden i HD 7970M. 

Tekniskt sett så är den här DirectX 11.1-kombatibla mobila grafikkretsen baserad på HD 7870 (Pitcairn) för stationära system, men AMD har sänkt klockfrekvensen betydligt från 1000 MHz till 850 MHz. De 2 gigabyten GDDR5-minne har däremot samma frekvens på 1200 MHz (och en bandbredd på 153,6 GB/s). Andra gemensamma nämnare är en 256-bitars minnesbuss och 1280 grafikkärnor, eller streamprocessorer. 

Allt som allt bör HD 7970M vara något snabbare än ett stationärt HD 7850. Trots att det är väsentligt snabbare förbrukar inte 7970M mer ström än ett GeForce GTX 675M – ungefär 100 watt.

Som man kan förvänta sig är nästan fördubblad prestanda den största fördelen med en Crossfire eller SLI-duo. Nackdelarna är inte riktigt lika självklara. Uppenbart är att strömförbrukningen och värmen ökar, men mindre hack i renderingen, s.k. micro stuttering, blir också märkbar om bilduppdateringen är lägre än 30 FPS. Tack vare den enorma kapaciteten i de båda Radeon-korten är det som tur är något som nästan aldrig inträffar i M18x R2. 

Däremot blir grafikkortskombinationen i M18x helt beroende av stöd i drivrutinerna. Särskilt i nya spel är Crossfire-stödet inte alltid omedelbart tillgängligt. I värsta fall kan det ta veckor innan det finns stöd i drivrutinerna eller t.o.m. månader efter att spelet har släppts. I teorin betyder det att det där grafiskt krävande spelet du sett fram emot kanske inte kan dra nytta av dubbla grafikkort från dag ett.

Därför är det obligatoriskt med regelbundna uppdateringar. När de senaste drivrutinerna blir tillgängliga beror mycket på tillverkaren, så ibland är det oregelbundet. Vissa laptops fungerar inte med de officiella drivrutinerna för grafikkortet, så vi får hoppas att Alienware tar det här problemet på allvar.

Den här stora bärbara datorn har en mSATA-anslutning och tre 2,5-tumsplatser. Enligt beteckningen på insidan kan två av diskarna vara 9,5 mm tjocka (standard), medan den tredje inte för vara tjockare än 7 mm (vissa SSD-modeller). I testdatorn har tillverkaren valt en attraktiv kombination av en SSD på 512 GB och en mekanisk hårddisk på 1 TB. 

Micron RealSSD C400 är antagligen mer känd under namnet Crucial m4, som heter när den marknadsförs mot konsumenter. Disken använder MLC-kretsar (25nm) och det nyare SATA III-gränssnittet (6 Gbit/s). Prestandan lämnar inte mycket övrigt att önska, med sekventiella hastigheter på 447 MB/s (läshastighet) och 252 MB/s (skrivhastighet), mätt med AS SSD. Även små filer skyfflas runt snabbt och diskens accesstid är mikroskopiska 0,12 ms (läs) och 0,25 ms (skriv).  

Naturligtvis kan ingen mekanisk hårddisk mäta sig med en solid state-disk. Trots det känns Toshibas MQ01ABD100 som en vettig investering i sammanhanget. Först och främst är den bra på att lagra data med sin kapacitet på 1 TB. Visserligen är hastigheten bara 5400 rpm, men tack vare storleken överträffar överföringshastigheten i Toshibadisken en del 7200-modeller. I Crystal Disk Mark är genomsnittet 120 MB/s.

I speltesterna lämnar Crossfire-kombinationen ett blandat intryck. Du kan vanligvis räkna med en prestandaökning på 50% med SLI, men våra två Radeon HD 7970M förbättrade ”bara” prestandan med 33% (1920x1080, ultra-inställningar).

Som tabellen nedan illustrerar var en tredjedel av spelen snabbare med bara en GPU. Och trots att två tredjedelar av spelen var snabbare var det inom knappt märkbara gränser. Ett ensamt HD 7970M räcker för att spela de flesta spel med detaljerna på max. I några få undantag (som Metro 2033) blir det en märkbar skillnad med Crossfire.

Med tanke på den stora prislappen rekommenderar vi de flesta spelentusiaster att först ta en titt på stationära speldatorer med GeForce GTX 680 eller Radeon HD 7970. De flesta klarar sig utan dubbla grafikkort – i alla fall med de spel som finns på marknaden idag – men M18x är en extrem dator för extrema användare.

All eventuell rädsla för kritiska temperaturnivåer är obefogade. De 85 grader (CPU) och 82 grader (GPU) vi uppmätte under en timmes extremt stresstest är fullständigt acceptabla. I motsats till vissa konkurrenter som MSI GT70 tillämpar inte M18x någon strypning av processorns prestanda för att hålla temperaturerna i schack.

Om vi går vidare till chassiytorna är det en del som blir varma – även vid låg belastning. Genomsnittet på 32 grader på ovansidan och 35 grader undertill är sämre än många andra bärbara datorer. Vid hög belastning ökar temperaturerna, särskilt längs den bakre delen av datorn. Vissa användare kan uppleva 43 grader som lite obehagligt. Som tur är håller handledsstödet en anständig temperatur på högst 33 grader även vid maxbelastning. 

Liksom i andra Alienwaremodeller är det högtalare från Klipsch som står för ljudet i M18x. Två högtalare plus en subwoofer utgör huvudingredienserna i ljudbilden. Förutom den påtagliga basen gillar vi den höga maxvolymen.

Det trevliga ljudet från M18x beror inte bara på kvalitetshögtalarna utan även på Creatives Recon3Di-krets. I kombination med mjukvaran kan ljudet anpassas efter tycke och smak. THX TruStudio Pro-tekniken lyfter också 18-tumsmaskinen över genomsnittet. Spel, filmer och musik låter ändå lite burkigt som i alla bärbara datorer. 

Alienware M18x R2 är definitivt en bärbar dator med många tillhörande superlativ, men att kalla den här 18-tumsmaskinen för ”bärbar” är lite av en överdrift. Med en vikt på över 5 kilo begränsas användningsområdet en hel del.

Det går ändå inte att bortse från den fantastiska prestandan. Tack vare den överklockade Ivy Bridge-processorn och de dubbla Radeon HD 7970M-korten klarar den här maskinen allt, enkelt och smärtfritt. Alla spel som finns på marknaden idag kan spelas med inställningarna på max.

Som vi nämnt tidigare haltar AMD:s Crossfire-teknologi en del jämfört med Nvidias SLI.  Tack vare bättre drivrutiner har Nvidiamodellerna mer hjälp av en andra GPU. Om trenden fortsätter kommer nya GeForce GTX 680M att fungera bättre i par, och vi kommer snart att testa den nya varianten från Nvidia också.

Förutom den utmärkta prestandan har M18x även andra kvaliteter. De trevliga metallytorna och mångfalden i belysningsalternativen gör att konkurrenterna känns utdaterade. Panelen från Samsung imponerar med bra färgreproduktion, svärta och kontrast och behöver inte gömma sig bakom externa monitorer. Högtalarna, inmatningsenheterna och anslutningsmöjligheterna är också i linje med det höga priset. 

Listan med klagomål är relativt kort. Den billiga och reflekterande skärmen reflekterar tyvärr inte den höga kvaliteten (eller priset) i övrigt, utan är systemets svaga punkt. Användaren måste i vilket fall som helst kunna leva med den korta batteritiden och det stora chassit. Med andra ord är de negativa aspekterna precis vad man kan förvänta sig från en så här stor bärbar dator.