Ignorerade planeter utan vatten kan ha liv och vi har haft fel hela tiden

En ny MIT-ledd studie - publicerad i Proceedings of the National Academy of Sciences - föreslår möjligheten av livsuppehållande planeter baserade på en helt annan klass av vätskor. Om denna upptäckt blir verklighet skulle den kunna bredda sökandet efter liv genom att inkludera varma, steniga planeter med tunna atmosfärer i listan över potentiella planeter. Detta skulle innebära att vissa planeter som snabbt förkastades och ignorerades i sökandet efter liv kommer att hamna i rampljuset igen.

Forskningen fokuserade på joniska vätskor - salter som förblir flytande under relativt låga temperaturer och som också har extremt lågt ångtryck - som är icke-flyktiga även under förhållanden nära vakuum. Dessa egenskaper innebär att de kan finnas kvar på planeter som är för varma för flytande vatten eller har för tunna atmosfärer.

Forskarteamet kom fram till denna upptäckt av en slump. Teamet genomförde en studie av Venus atmosfär när de snubblade över en kemisk reaktion som resulterade i en vätska som inte avdunstade. De insåg att de hade bildat en jonisk vätska av två vanliga planetära ingredienser: svavelsyra och kväveinnehållande föreningar. Den förra produceras ofta av vulkaner, medan den senare är vanligt förekommande på asteroider och andra himlakroppar.

Forskarna genomförde sedan uppföljande experiment och fann att dessa joniska vätskor lätt kunde bildas på basaltstenar (en typ av sten som finns på steniga planeter) under ett brett spektrum av temperaturer och tryck som är vanliga på steniga planeter. Forskarna rapporterar att dessa vätskor stödjer biokatalys, vilket gör dem till ett "troligt lösningsmedel för liv"

Vi anser att vatten är en förutsättning för liv eftersom det är vad som krävs för liv på jorden. Men om vi tittar på en mer allmän definition ser vi att det vi behöver är en vätska där metabolism för liv kan äga rum. - Rachana Agrawal, ledare för studien.

Teamet föreslår att små droppar eller pölar av dessa vätskor kan finnas kvar i årtusenden på en planets yta och fungera som "små oaser för enkla former av jonvätskebaserat liv" och dramatiskt öka antalet planeter som vi kan betrakta som potentiellt beboeliga.