Google vill ha datacenter i rymden senast 2027, och även om det kan verka smart är verkligheten mycket mer komplicerad
Tydligen börjar Google bli seriösa med att flytta en del av sin AI-infrastruktur från planeten. VD Sundar Pichai har sagt att företaget kan börja bygga datacenter i rymden så snart som 2027, som drivs direkt av solljus, under en långsiktig insats som kallas Project Suncatcher.
Företaget diskuterade först Suncatcher i ett blogginlägg på research i början av november. Tanken är att flyga konstellationer av soldrivna satelliter utrustade med Googles TPU AI-chip och länka samman dem med hjälp av höghastighetslaser, eller "free-space optical"-anslutningar. Det första steget är något blygsamt: ett lärande uppdrag med Planet för att skjuta upp två prototypsatelliter i början av 2027 för att testa hur hårdvaran beter sig i omloppsbana och hur väl de optiska länkarna fungerar.
Men Pichais senaste kommentarer, som rapporterats av Business Insidergår dock ett steg längre. Han beskrev en plan för att skicka upp "små, små rack med maskiner" i omloppsbana på satelliter, testa dem och sedan skala upp under nästa årtionde. Han föreslog att utomjordiska datacenter skulle kunna betraktas som normala om tio år. Detta skulle vara Googles sätt att utnyttja solens energi, som enligt Pichai levererar mycket mer kraft i rymden än vad vi för närvarande genererar på jorden.
Om du tror att den här tidpunkten är oavsiktlig, är den inte det. AI driver datacenters efterfrågan på energi allt högre och högre, och miljögranskningen har ökat i samma takt. FN:s miljöprogram har varnat för att AI:s gigantiska fotavtryck omfattar brytning av sällsynta mineraler för chip, tung vattenanvändning för kylning, växande högar av e-avfall och växthusgaserna från driften av allt detta. Pichai presenterade Suncatcher som ett svar på detta tryck och sa att Google vill att AI:s nettoeffekt på planeten ska vara positiv innan tekniken används i stor skala.
Google är knappast ensamma om att se rymden som nästa infrastrukturlager. I oktober berättade Elon Musk för Ars Technica att SpaceX:s kommande Starlink V3-satelliter - som redan använder höghastighetslaserlänkar - helt enkelt kan förvandlas till en plattform för rymddatacenter genom att "skala upp" dem, och han sa rakt ut: "SpaceX kommer att göra det här." Även Amazons grundare Jeff Bezos har talat om rymddatacenter i gigawatt-skala inom 10 till 20 år, medan Googles tidigare VD Eric Schmidt också har stöttat företag inom detta område.
Många hävdar att omloppsbanan erbjuder två stora fördelar. Solpaneler ovanför atmosfären kan skörda nästan kontinuerligt solljus utan moln eller nattetid, vilket gör kraften mer förutsägbar och potentiellt billigare när hårdvaran väl är på plats. Och att flytta en del beräkningar till rymden kan minska trycket på mark, vatten och elnät på marken. Googles egen forskning presenterar Suncatcher som ett sätt att "minimera påverkan på markbundna resurser" samtidigt som man fortfarande skalar maskininlärningskapaciteten.
Men konceptet kommer med allvarliga teknik- och miljöfrågor som är långt ifrån lösta. Kylning är ett av de största tekniska hindren. På jorden släpper datacenter ut värme i luften eller vattnet genom massiva kylsystem. I omloppsbana finns det ingen luft som kan transportera bort värmen, så rymdfarkoster måste förlita sig på strålning. Enligt studier av datacenter i omloppsbana krävs det mycket stora strålningsytor och komplexa termiska slingor för att avlägsna värme från täta AI-chips i vakuum, vilket kommer att öka massan och kostnaden för varje satellit. Dessutom utsätts rymdfarkoster i solljus för intensiv uppvärmning och måste hantera temperaturreflekterande isolering och noggrann positionering, vilket kan vara en otroligt svår utmaning när det gäller AI-hårdvara med hög effekt.
Strålning är en annan utmaning. Elektronik i rymden bombarderas ständigt av partiklar från solen och kosmisk strålning. Googles tekniska dokument om Suncatcher beskriver strålningstester av TPU:erna för att kontrollera hur mycket exponering de kan tåla innan datakorruption blir ett problem, men att skydda känsliga komponenter innebär vanligtvis tyngre strukturer och dyrare uppskjutningar.
Även om dessa hinder är undanröjda finns det en större fråga: vad skulle tusentals beräkningssatelliter göra med jordens redan överfulla omloppsbanor och den ljusnande natthimlen? Astronomer har i åratal varnat för att stora konstellationer som Starlink lämnar ljusa spår över teleskopbilder och gör svaga objekt svårare att studera. I takt med att allt fler operatörer planerar stora konstellationer har vetenskapliga organ som Internationella astronomiska unionen krävt begränsningar av satelliternas ljusstyrka och bättre samordning för att skydda en "mörk och tyst" himmel.
Trängsel i omloppsbanorna är inte ett hypotetiskt problem. Enligt nyligen genomförda analyser finns det redan tiotusentals spårade objekt i omloppsbana runt jorden, och återinträden av satelliter - som ofta ses som eldklot på himlen - sker nu flera gånger om dagen. Experter menar att detta väcker långsiktiga frågor om atmosfärisk förorening och kollisionsrisk, särskilt om framtida konstellationer omfattar tiotusentals rymdfarkoster.
På grund av alla de ovan nämnda punkterna förväntas samtalet om rymdbaserade datacenter hamna i en besvärlig skärningspunkt mellan klimatambitioner och oro för rymdmiljön. Att flytta beräkningar utanför planeten skulle kunna minska den lokala vattenanvändningen och utsläppen för enskilda regioner på jorden, men det skulle också kunna lägga till mer hårdvara i omloppsbanor som tillsynsmyndigheter och forskare redan kämpar med att hantera. Googles första tester kommer bara att involvera ett par satelliter, och Pichais egna kommentarer antyder en lång startbana innan något som närmar sig ett fullskaligt orbitaldatacenter ens kommer online. Vad hans kommentarer dock klargör är att kapplöpningen för att driva AI inte längre är begränsad till jorden. Därför kan vi tryggt anta att debatten om huruvida det är bra för planeten (eller för himlen ovanför den) bara blir hetare.
Källa(n)
